Den här sidan har korrekturlästs
§ §
184
Sång 38.
Huru hennes barn befann sig,
Hur den kära dottern levde
Såsom nygift hos sin make,
I sin svärmors hem som hustru.
Därpå smeden Ilmarinen,
Sorgsen och med nedsänkt huvud,
Med åt sidan lutad mössa,
Yttrade ett ord och sade:
»Fråga ej, min goda svärmor,
30. Spörj ej nu om dessa saker,
Hur ditt barn sig må befinna,
Hur din kära dotter lever!
Dödens gap har henne fångat,
Svårt ett slut har drabbat henne;
Gömt är ren mitt bär i jorden,
Sänkt i hedens sand den fagra;
Tuvan täcker nu mitt silver,
Gräs de svarta ögonbrynen!
Jag är kommen att begära
40. Mig din andra, yngre dotter:
Giv mig henne, o min svärmor,
Sänd med mig din andra dotter
Till min förra hustrus hemvist,
Uti systerns stad och ställe!»
Louhi, Pohjolas värdinna,
Yttrade ett ord och sade:
»Illa handlade jag arma,
Illa, jag beklagansvärda,
Då jag dig min dotter skänkte,
50. Då en gång mitt barn jag gav dig,
Hur den kära dottern levde
Såsom nygift hos sin make,
I sin svärmors hem som hustru.
Därpå smeden Ilmarinen,
Sorgsen och med nedsänkt huvud,
Med åt sidan lutad mössa,
Yttrade ett ord och sade:
»Fråga ej, min goda svärmor,
30. Spörj ej nu om dessa saker,
Hur ditt barn sig må befinna,
Hur din kära dotter lever!
Dödens gap har henne fångat,
Svårt ett slut har drabbat henne;
Gömt är ren mitt bär i jorden,
Sänkt i hedens sand den fagra;
Tuvan täcker nu mitt silver,
Gräs de svarta ögonbrynen!
Jag är kommen att begära
40. Mig din andra, yngre dotter:
Giv mig henne, o min svärmor,
Sänd med mig din andra dotter
Till min förra hustrus hemvist,
Uti systerns stad och ställe!»
Louhi, Pohjolas värdinna,
Yttrade ett ord och sade:
»Illa handlade jag arma,
Illa, jag beklagansvärda,
Då jag dig min dotter skänkte,
50. Då en gång mitt barn jag gav dig,
