Den här sidan har korrekturlästs
§ §
189
Sång 38.
Yttrar dessa ord och säger:
»Om du icke lös mig släpper,
Flyr jag kvittrande som lärkan,
För att bortom skyn mig gömma.»
Ilmari, den gode smeden,
Yttrar själv ett ord och säger:
»Icke kan du där mig undfly,
Ty som örn jag dig förföljer.»
Nu ett stycke väg han åker,
180. Färdas fram en liten sträcka,
Då hans fåle med en fnysning
Stannar tvärt och spetsar öron.
Jungfrun höjde upp sitt huvud
Spår hon varseblev i drivan,
Frågade och tog till orda:
»Vem har sprungit över vägen?»
Sade smeden lIlmarinen:
»Haren över vägen sprungit.»
Djupt den arma flickan suckar
190. Suckar djupt och hämtar andan,
Yttrar slutligen och säger:
»Ve mig stackars, arma flicka!
Mycket lyckligare vore,
Vida bättre att få följa
I den snabba harens fotspår,
I de fjät hans krokben trampat,
Än i denne fästmans åkdon,
Under skrynklig makes slädfäll;
Harens hår är mera prydligt,
200. Och dess mun är mer behaglig!»
»Om du icke lös mig släpper,
Flyr jag kvittrande som lärkan,
För att bortom skyn mig gömma.»
Ilmari, den gode smeden,
Yttrar själv ett ord och säger:
»Icke kan du där mig undfly,
Ty som örn jag dig förföljer.»
Nu ett stycke väg han åker,
180. Färdas fram en liten sträcka,
Då hans fåle med en fnysning
Stannar tvärt och spetsar öron.
Jungfrun höjde upp sitt huvud
Spår hon varseblev i drivan,
Frågade och tog till orda:
»Vem har sprungit över vägen?»
Sade smeden lIlmarinen:
»Haren över vägen sprungit.»
Djupt den arma flickan suckar
190. Suckar djupt och hämtar andan,
Yttrar slutligen och säger:
»Ve mig stackars, arma flicka!
Mycket lyckligare vore,
Vida bättre att få följa
I den snabba harens fotspår,
I de fjät hans krokben trampat,
Än i denne fästmans åkdon,
Under skrynklig makes slädfäll;
Harens hår är mera prydligt,
200. Och dess mun är mer behaglig!»
