Hoppa till innehållet

Sida:Kalevala (Collan) 1922 senare delen.djvu/24

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

 §  §

20


Sång 26.

Då hans fåle plötsligt gnäggar,
Stannar tvärt och spetsar öron.
 Det var muntre Lemminkäinen,
Kaukomieli själv, den sköne:
Fram han böjer sig ur släden,
Reser sig och blickar kring sig:
Och så är det, som hans moder,
Som den gamla nyss försäkrat,
Ty en älv av lågor svallar
450. Tvärt framför hans häst på vägen,
Och i älven är en eldfors,
Mitt i den en glödhet klippa,
Högst på den en kam av lågor,
Och på denna kam en eldörn;
Örnens gap av lågor sjuder,
Flammor fräsa fram ur svalget
Och av glöd hans fjädrar spraka,
Strö omkring sig röda gnistor.
 Kauko varsnar han på avstånd,
460. Lemminkäinen ren på långt håll:
»Vart skall Kauko sig begiva,
Vart vill Lempi-sonen styra?»
 Sade muntre Lemminkäinen,
Svarade den vackre Kauko:
»Jag till Pohja styr på bröllop,
Till dess lönnligt hållna gillen;
Därför, drag dig du åt sidan,
Flytta dig en smula undan,
Lämna väg för vandringsmannen,
470. Främst likväl för Lemminkäinen,