Den här sidan har korrekturlästs
§ §
22
Sång 26.
Framåt lopp i sträck hans fåle,
Hingsten satte av med snabbhet.
När han rest ett litet stycke,
Åkt helt obetydligt framåt,
Stannar hingsten skygg helt plötsligt,
Spritter fålen till och lyssnar.
Upp ur släden han sig höjer,
Ut han sträcker sig att skåda:
Och så är det som den gamla,
510. Som hans egen mor förutsagt:
Framför honom är ett eldsvalg,
Som sig sträcker över vägen
Gränslöst fjärran ut mot öster
Och emot nordväst oändligt,
Fullt av heta kullerstenar,
Hällar, som av hetta glöda.
Lemminkäinen rädes icke,
Sänder upp en bön till Ukko:
»O du Ukko, högst bland gudar,
520. Fader uti himlens rymder!
Höj ifrån nordväst en molnvägg,
Sänd en annan upp från väster,
Låt en tredje gro i öster,
Upp ifrån nordost sig lyfta;
Stöt tillhopa molnens kanter,
Hopslå rand mot rand med dunder,
Låt en stavshög snö sig sänka,
Till ett spjutskafts djup sig breda
Över dessa heta stenar,
530. Dessa glöduppfyllda hällar!»
Hingsten satte av med snabbhet.
När han rest ett litet stycke,
Åkt helt obetydligt framåt,
Stannar hingsten skygg helt plötsligt,
Spritter fålen till och lyssnar.
Upp ur släden han sig höjer,
Ut han sträcker sig att skåda:
Och så är det som den gamla,
510. Som hans egen mor förutsagt:
Framför honom är ett eldsvalg,
Som sig sträcker över vägen
Gränslöst fjärran ut mot öster
Och emot nordväst oändligt,
Fullt av heta kullerstenar,
Hällar, som av hetta glöda.
Lemminkäinen rädes icke,
Sänder upp en bön till Ukko:
»O du Ukko, högst bland gudar,
520. Fader uti himlens rymder!
Höj ifrån nordväst en molnvägg,
Sänd en annan upp från väster,
Låt en tredje gro i öster,
Upp ifrån nordost sig lyfta;
Stöt tillhopa molnens kanter,
Hopslå rand mot rand med dunder,
Låt en stavshög snö sig sänka,
Till ett spjutskafts djup sig breda
Över dessa heta stenar,
530. Dessa glöduppfyllda hällar!»
