Den här sidan har korrekturlästs
§ §
23
Sång 26.
Ukko, högst bland alla gudar,
Gamle fadern uti himlen,
Höjde från nordväst en molnvägg,
Hov en annan upp från väster,
Lät en tredje gro i öster,
Upp ifrån nordost sig lyfta,
Stötte sedan dem tillsamman,
Hopslog rand mot rand med dunder,
Lät en stavshög snö sig sänka,
540. Till ett spjutskafts djup sig breda
Över svalgets heta stenar,
På dess glöduppfyllda hällar;
Och då blev av snön en insjö,
Bildades ett träsk av stöpet.
Nu den muntre Lemminkäinen
Kväder fram av is en brygga
Över insjöns lösa sörja,
Som från strand till strand sig sträckte;
Så han undkom denna fara,
550. Gjorde så sin andra dagsfärd.
Och sin häst han slog med piskan,
Gav ett slag med pärlesnärten;
Fålen sprang framåt med snabbhet,
Lopp allt vidare med lätthet;
Fålen sprang en värst och tvenne,
Landets bäste lopp ett stycke,
Stannade till slut helt plötsligt,
Rörde sig ej mer från stället.
Lemminkäinen själv, den muntre,
560. Sprang då upp och såg omkring sig,
Gamle fadern uti himlen,
Höjde från nordväst en molnvägg,
Hov en annan upp från väster,
Lät en tredje gro i öster,
Upp ifrån nordost sig lyfta,
Stötte sedan dem tillsamman,
Hopslog rand mot rand med dunder,
Lät en stavshög snö sig sänka,
540. Till ett spjutskafts djup sig breda
Över svalgets heta stenar,
På dess glöduppfyllda hällar;
Och då blev av snön en insjö,
Bildades ett träsk av stöpet.
Nu den muntre Lemminkäinen
Kväder fram av is en brygga
Över insjöns lösa sörja,
Som från strand till strand sig sträckte;
Så han undkom denna fara,
550. Gjorde så sin andra dagsfärd.
Och sin häst han slog med piskan,
Gav ett slag med pärlesnärten;
Fålen sprang framåt med snabbhet,
Lopp allt vidare med lätthet;
Fålen sprang en värst och tvenne,
Landets bäste lopp ett stycke,
Stannade till slut helt plötsligt,
Rörde sig ej mer från stället.
Lemminkäinen själv, den muntre,
560. Sprang då upp och såg omkring sig,
