Den här sidan har korrekturlästs
FYRTIOFJÄRDE SÅNGEN.
Gamle trygge Väinämöinen
Tänkte nu uti sitt sinne:
»Härligt vore det att spela,
Att med toner glädje väcka
Här på dessa sköna gårdar,
Dessa nya boningsplatser!
Men min harpa är försvunnen,
Flyktat har min fröjd för evigt
Ner till fiskbebodda gårdar,
10. Laxars stenuppfyllda hålor,
Att av djupets makter ägas,
Att av Vellamos folk besittas:
Ahto återbär den aldrig,
Bringar den ej mer tillbaka.
»Smed och broder Ilmarinen!
Förr du smitt, i går du smidde,
Smid på denna dag desslikes,
Smid åt mig av järn en räfsa,
Som är tätt besatt med tenar
20. Och vars skaft är långt tillräckligt,
Tänkte nu uti sitt sinne:
»Härligt vore det att spela,
Att med toner glädje väcka
Här på dessa sköna gårdar,
Dessa nya boningsplatser!
Men min harpa är försvunnen,
Flyktat har min fröjd för evigt
Ner till fiskbebodda gårdar,
10. Laxars stenuppfyllda hålor,
Att av djupets makter ägas,
Att av Vellamos folk besittas:
Ahto återbär den aldrig,
Bringar den ej mer tillbaka.
»Smed och broder Ilmarinen!
Förr du smitt, i går du smidde,
Smid på denna dag desslikes,
Smid åt mig av järn en räfsa,
Som är tätt besatt med tenar
20. Och vars skaft är långt tillräckligt,
