Hoppa till innehållet

Sida:Kalevala (Collan) 1922 senare delen.djvu/278

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

 §  §

274


Sång 44.

Någonting ännu dock saknas,
Strängar fem i harpan fela:
Vadan skola strängar skaffas,
Tungorna till harpan tagas?»
 Ut han gick att strängar söka,
Skred igenom svedjelunden.
Uti lunden satt en jungfru,
Ung en tärna uti dälden;
Icke grät den unga jungfrun,
210. Var dock riktigt glad ej heller;
För sig själv hon sjöng en visa,
Blott för att sin kväll fördriva,
Väntande uppå sin fästman,
Längtande att se sin älskling.
 Gamle trygge Väinämöinen
Smyger utan skor till stället,
Nalkas varsamt, utan strumpor;
När han fram till stället hunnit,
Ber han jungfrun om en hårlock,
220. Yttrar dessa ord och säger:
»Skänk mig en av dina lockar,
Några hårstrån, vackra flicka,
Att till strängar bli på harpan,
Att åt glädjen toner giva!»
 Flickan gav de hår han äskat,
Gav av sina mjuka lockar,
Skänkte honom fem, sex hårstrån,
Räckte honom än ett sjunde:
Därav äro harpans strängar,
230. Tonerna i glädjens redskap.