Den här sidan har korrekturlästs
§ §
275
Sång 44.
Så han fick sin harpa färdig;
Och den gamle Väinämöinen
Satte sig på lägsta stenen,
Uppå trappan, byggd av hällar,
Tog i händerna sin harpa,
Glädjen närmare intill sig,
Vände kupan upp mot himlen,
Stödjande dess knopp mot knäna,
Stämde strängarna med omsorg,
240. Bragte tonerna i samklang.
Stämda fick han harpans strängar,
Fick sin kantele i ordning,
Tog den under sina händer,
Över sina knän på tvären,
Lät nu sina tio naglar,
Fem av sina fingerspetsar
Över strängaspelet fara,
Av och an på harpan löpa.
Nu, då gamle Väinämöinen
250. Spelade uppå sin harpa,
Lätthänt och med mjuka fingrar,
Krökande sin tumme utåt,
Nu blev ljud i masurkupan,
Klang i lövskottrika björken;
Gökens guld begynte tona,
Glättigt ljödo jungfruns hårstrån.
Väinämöinens fingrar spela,
Strängarna i harpan klinga,
Bergen dåna, hällar braka,
260. Alla klippor återskalla,
Och den gamle Väinämöinen
Satte sig på lägsta stenen,
Uppå trappan, byggd av hällar,
Tog i händerna sin harpa,
Glädjen närmare intill sig,
Vände kupan upp mot himlen,
Stödjande dess knopp mot knäna,
Stämde strängarna med omsorg,
240. Bragte tonerna i samklang.
Stämda fick han harpans strängar,
Fick sin kantele i ordning,
Tog den under sina händer,
Över sina knän på tvären,
Lät nu sina tio naglar,
Fem av sina fingerspetsar
Över strängaspelet fara,
Av och an på harpan löpa.
Nu, då gamle Väinämöinen
250. Spelade uppå sin harpa,
Lätthänt och med mjuka fingrar,
Krökande sin tumme utåt,
Nu blev ljud i masurkupan,
Klang i lövskottrika björken;
Gökens guld begynte tona,
Glättigt ljödo jungfruns hårstrån.
Väinämöinens fingrar spela,
Strängarna i harpan klinga,
Bergen dåna, hällar braka,
260. Alla klippor återskalla,
