Den här sidan har korrekturlästs
§ §
319
Sång 47.
Ilmatar, den sköna jungfrun,
Äldst ibland naturens döttrar,
Kommer hjältarna till möte,
Yttrar dessa ord och säger:
»Vilka ären I, o männer?
Huru ären I benämnda?»
Sade gamle Väinämöinen:
»Sjömän bägge två vi äro,
Jag den gamle Väinämöinen,
150. Denne smeden Ilmarinen;
Nämn då även du din härkomst,
Säg oss huru du benämnes!»
Kvinnan svarade och sade:
»Jag den äldsta är bland kvinnor,
Allra äldst bland luftens jungfrur,
Alla väsens första moder,
Jämngod med fem vigda hustrur,
Jämlik brudar sex i skönhet.
Vart, I männer, gäller resan,
160. Vart är färden ställd, I hjältar?»
Gamle Väinämöinen svarar,
Yttrar själv ett ord och säger:
Kvävd hos oss är eldens låga,
Sjunkit har det klara ljuset;
Länge utan eld vi levat,
Dvalts i oavbrutet mörker,
Men vi vilja nu omsider
Gå att elden efterspana,
Som har fallit ned från himlen,
170. Uppifrån de höga molnen.»
Äldst ibland naturens döttrar,
Kommer hjältarna till möte,
Yttrar dessa ord och säger:
»Vilka ären I, o männer?
Huru ären I benämnda?»
Sade gamle Väinämöinen:
»Sjömän bägge två vi äro,
Jag den gamle Väinämöinen,
150. Denne smeden Ilmarinen;
Nämn då även du din härkomst,
Säg oss huru du benämnes!»
Kvinnan svarade och sade:
»Jag den äldsta är bland kvinnor,
Allra äldst bland luftens jungfrur,
Alla väsens första moder,
Jämngod med fem vigda hustrur,
Jämlik brudar sex i skönhet.
Vart, I männer, gäller resan,
160. Vart är färden ställd, I hjältar?»
Gamle Väinämöinen svarar,
Yttrar själv ett ord och säger:
Kvävd hos oss är eldens låga,
Sjunkit har det klara ljuset;
Länge utan eld vi levat,
Dvalts i oavbrutet mörker,
Men vi vilja nu omsider
Gå att elden efterspana,
Som har fallit ned från himlen,
170. Uppifrån de höga molnen.»
