Den här sidan har korrekturlästs
FYRTIONIONDE SÅNGEN.
Ännu icke lyste solen,
Än ej sken den gyllne månen
Över Väinö-hemmets stugor,
Över Kalevalas moar;
Kallt det blev för kreaturen,
Svårt för hjordarna att leva,
Ledsnad kände luftens fåglar,
Ledsnad härskade bland mänskor,
Då ej solen längre lyste,
10. Månen icke mera glänste.
Gäddan kände djupets gölar,
Örnen fåglars stråt i luften,
Vinden skeppets färd för dagen,
Men ej visste mänskobarnen
När en morgon tog sin början,
Eller när en natt var inne
På den dimbetäckta udden,
På den skuggomvärvda holmen.
Rådslag höllo då de unga,
20. Medelålders män betänkte,
Än ej sken den gyllne månen
Över Väinö-hemmets stugor,
Över Kalevalas moar;
Kallt det blev för kreaturen,
Svårt för hjordarna att leva,
Ledsnad kände luftens fåglar,
Ledsnad härskade bland mänskor,
Då ej solen längre lyste,
10. Månen icke mera glänste.
Gäddan kände djupets gölar,
Örnen fåglars stråt i luften,
Vinden skeppets färd för dagen,
Men ej visste mänskobarnen
När en morgon tog sin början,
Eller när en natt var inne
På den dimbetäckta udden,
På den skuggomvärvda holmen.
Rådslag höllo då de unga,
20. Medelålders män betänkte,
