Den här sidan har korrekturlästs
§ §
342
Sång 49.
Som vid himlens tak skall fästas,
På det sjätte stjärnevalvet.»
Nu den gamle Väinämöinen
Tog till orda själv och sade:
»O min broder Ilmarinen,
Fåfängt verk du företagit!
Guldet lyser ej som månen,
Silvret kan som sol ej skina.»
Smeden formade en måne,
60. Gjorde även solen färdig,
Lyfte dem med största omsorg,
Bar dem bägge två försiktigt,
Månen upp i granens krona,
Solen i en högrest fura;
Svetten dröp från bärarns huvud,
Rann i strömmar från hans panna
Vid det ytterst svåra verket,
Vid det mödosamma värvet.
Månen fick till slut han upprest,
70. Solen likaledes fästad,
Månen uti granens krona,
Solen i en tall, i toppen;
Intet sken dock månen hade,
Icke heller lyste solen.
Nu den gamle Väinämöinen
Tog till orda själv och sade:
»Spådomskonst är nu av nöden,
Tydas måste här av tecken,
Vart vår sol har tagit vägen,
80. Vart vår måne har försvunnit.»
På det sjätte stjärnevalvet.»
Nu den gamle Väinämöinen
Tog till orda själv och sade:
»O min broder Ilmarinen,
Fåfängt verk du företagit!
Guldet lyser ej som månen,
Silvret kan som sol ej skina.»
Smeden formade en måne,
60. Gjorde även solen färdig,
Lyfte dem med största omsorg,
Bar dem bägge två försiktigt,
Månen upp i granens krona,
Solen i en högrest fura;
Svetten dröp från bärarns huvud,
Rann i strömmar från hans panna
Vid det ytterst svåra verket,
Vid det mödosamma värvet.
Månen fick till slut han upprest,
70. Solen likaledes fästad,
Månen uti granens krona,
Solen i en tall, i toppen;
Intet sken dock månen hade,
Icke heller lyste solen.
Nu den gamle Väinämöinen
Tog till orda själv och sade:
»Spådomskonst är nu av nöden,
Tydas måste här av tecken,
Vart vår sol har tagit vägen,
80. Vart vår måne har försvunnit.»
