Hoppa till innehållet

Sida:Kalevala (Collan) 1922 senare delen.djvu/347

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

 §  §

343


Sång 49.
 Väinämöinen själv den gamle,
Den ovanskelige siarn,
Täljer sig av alträd spånor,
Lägger dem i nödig ordning,
Vänder dem med sina fingrar,
Radar sina spådomsredskap,
Höjer nu sin röst och säger,
Fäller dessa ord och yttrar:
»Kunskap jag begär av skaparn,
90. Söker enkom svar av honom:
Tala sanning, skaparns tecken,
Förebud från Gud, förtälj mig,
Vart vår sol har tagit vägen,
Vart vår måne har försvunnit,
Då man aldrig mer i tiden
Skådar dem på himlens fäste!
 »Tala enligt skäl och grunder,
Icke efter mannens sinne,
Bringa mig sannfärdigt budskap,
100. Giv ett tillförlitligt intyg!
Men om spådomsmedlet ljuger,
Skall dess värde bli förringat,
In i elden skall det kastas,
Brännas måste männens tecken!
 Sanning talte spådomsmedlet,
Männens tecken gav till gensvar,
Att man undanskaffat solen
Och att månen var försvunnen
Uti Pohja-hälleberget,
110. Uti kopparklippans inre.