Den här sidan har korrekturlästs
§ §
344
Sång 49.
Gamle trygge Väinämöinen
Yttrar då ett ord och säger:
»Om jag reser nu till Pohja,
Bort till Pohjas söners stigar,
Skall jag månen få att skina,
Solens guld att äter stråla!»
Ut han färdas, skyndar dädan
Till det mörka Pohja-landet,
Vandrar en och tvenne dagar,
120. Och uppå den tredje dagen
Synas redan Pohjas portar,
Ses dess stenbetäckta höjder.
Högt han ropar till en början,
När han Pohja-älven uppnått:
»Skynden hit med någon farkost,
Att jag över älven slipper!»
Då hans rop av ingen höres
Och då ingen båt man bringar,
Samlar han en hög av bränsle,
130. Grenar av ett torkat granträd,
Tänder upp en eld på stranden,
Låter röken tjock sig höja;
Upp till himlen stiger elden,
Röken sprider sig i rymden.
Louhi, Pohjolas värdinna,
Träder själv till stugans fönster.
Blickar utåt sundets mynning,
Yttrar dessa ord och säger:
»Vad är det för eld som brinner
140. Där på ön vid sundets mynning?
Yttrar då ett ord och säger:
»Om jag reser nu till Pohja,
Bort till Pohjas söners stigar,
Skall jag månen få att skina,
Solens guld att äter stråla!»
Ut han färdas, skyndar dädan
Till det mörka Pohja-landet,
Vandrar en och tvenne dagar,
120. Och uppå den tredje dagen
Synas redan Pohjas portar,
Ses dess stenbetäckta höjder.
Högt han ropar till en början,
När han Pohja-älven uppnått:
»Skynden hit med någon farkost,
Att jag över älven slipper!»
Då hans rop av ingen höres
Och då ingen båt man bringar,
Samlar han en hög av bränsle,
130. Grenar av ett torkat granträd,
Tänder upp en eld på stranden,
Låter röken tjock sig höja;
Upp till himlen stiger elden,
Röken sprider sig i rymden.
Louhi, Pohjolas värdinna,
Träder själv till stugans fönster.
Blickar utåt sundets mynning,
Yttrar dessa ord och säger:
»Vad är det för eld som brinner
140. Där på ön vid sundets mynning?
