Den här sidan har korrekturlästs
§ §
33
Sång 27.
Sade muntre Lemminkäinen,
Yttrade och tog till orda:
»Hell, då hit jag in har stigit,
Hell ock den, som eder hälsar!
Hör mig, värd i Pohja-gården,
Månne här i gården finnes
För en fåle korn att beta,
För en hjälte öl att dricka?»
Värden själv i Pohja sitter
30. Vid det långa bordets ända,
Yttrar från sin plats till gensvar,
Tar till orda själv och säger:
»Finnas torde väl i gården
Något lämpligt fält för fålen,
Icke heller lär dig nekas,
Om du stilla är i stugan,
Att därnere stå vid tröskeln,
Närmast dörren, under sparren,
Mellan våra tvenne kittlar,
40. Invid ugnens trenne krokar.»
Nu den muntre Lemminkäinen
Skakade det svarta håret,
Mörkt till färgen som en kittel,
Tog till orda själv och sade:
»Lempo må sig hit begiva
För att stå vid stugudörren
Och mot svartnad vägg sig stryka,
Med dess sot sig själv besudla!
Aldrig har min egen fader,
50. Aldrig den som gav mig livet
Yttrade och tog till orda:
»Hell, då hit jag in har stigit,
Hell ock den, som eder hälsar!
Hör mig, värd i Pohja-gården,
Månne här i gården finnes
För en fåle korn att beta,
För en hjälte öl att dricka?»
Värden själv i Pohja sitter
30. Vid det långa bordets ända,
Yttrar från sin plats till gensvar,
Tar till orda själv och säger:
»Finnas torde väl i gården
Något lämpligt fält för fålen,
Icke heller lär dig nekas,
Om du stilla är i stugan,
Att därnere stå vid tröskeln,
Närmast dörren, under sparren,
Mellan våra tvenne kittlar,
40. Invid ugnens trenne krokar.»
Nu den muntre Lemminkäinen
Skakade det svarta håret,
Mörkt till färgen som en kittel,
Tog till orda själv och sade:
»Lempo må sig hit begiva
För att stå vid stugudörren
Och mot svartnad vägg sig stryka,
Med dess sot sig själv besudla!
Aldrig har min egen fader,
50. Aldrig den som gav mig livet
3 — Kalevala, II.
