Hoppa till innehållet

Sida:Kalevala (Collan) 1922 senare delen.djvu/384

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

 §  §

380


moder förtäljer att hon längesedan hållit Kullervo för död och huruledes hennes äldsta dotter försvunnit under en bärplockning i skogen: 189—246  sid. 139—147
Trettiofemte sången. Trettiotfemte sången. Kullervo försöker hos sina föräldrar att förrätta åtskilliga sysslor, men då han därvid gör endast skada, skickas han av sin fader ut på en resa för att avbörda utskylder: 1—68. — På återvägen sammanträffar han med sin okända, förut ur hemmet försvunna syster, som han lockar i sin släde och förför: 69—188. — Följande dag lära syskonen känna varandra, och systern störtar sig av förtvivlan i en ström; Kullervo skyndar sig hem, omtalar för sin moder denna fasansfulla tilldragelse och är böjd att själv göra slut på sitt liv: 189—344. — Hans moder söker avråda honom från att döda sig själv och uppmanar honom att dölja sig på någon avlägsen ort tills tiden lindrat hans sorg, men Kullervo besluter nu att i främsta rummet utkräva hämnd av Untamo: 345—372  sid. 148—160
Trettiosjätte sången. Kullervo rustar sig till strid och bjuder de hemmavarande farväl, varvid ingen annan än hans moder säger sig ämna sörja honom, om han faller i striden: 1—154. — Han anländer till Untamola, dräper allt dess folk och bränner dess gårdar: 155—250. — Hemkommen finner han gården övergiven och ingen annan vid liv än den gamla gårdshunden, med vilken han begiver sig ut i skogen för att söka något villebråd: 251—296. — På sin vandring kommer han till det ställe där han förfört sin syster; gripen av förtvivlan störtar sig Kullervo här på sitt svärd: 297—360  sid. 161—173
Trettiosjunde sången. Ilmarinen sörjer länge sin döda maka och smider åt sig av guld och silver