Den här sidan har korrekturlästs
§ §
379
| och återkommer slutligen till hemmet: 317—500 | sid. 79—95 |
| Trettioförsta sången. Untamo begynner en strid med sin broder Kalervo, dödar Kalervo och hela hans ätt, med undantag av en enda kvinna, som föres fången till Untamola, där hon föder sonen Kullervo: 1—82. — Kullervo besluter redan såsom barn att hämnas på Untamo, och denne försöker på flere, olika sätt att avdagataga gossen, vilket dock ej lyckas honom: 83—202. — Då Kullervo blivit större, fördärvar han varje arbete som förelägges honom, och Untamo, gripen av harm, säljer honom såsom träl till smeden Ilmarinen: 203—374 | sid. 96—108 |
| Trettioandra sången. Ilmarinens hustru sänder Kullervo ut i vall med gårdens boskap och bakar av elakhet en sten in i hans vägkostbröd: 1—32. — Därefter driver hon sin boskap ut på bete under övliga besvärjelser och skyddsord mot björnen: 33—548 | sid. 109—127 |
| Trettiotredje sången. Kullervo framtager om kvällen sin vägkost, skär i sitt bröd och förstör därvid sin kniv, vilket bedrövar honom så mycket mera, som kniven utgjort det enda arv han ägt kvar av sin fader: 1—98. — Han besluter att hämnas på sin värdinna, driver boskapen i ett kärr och samlar en hjord av vargar och björnar, dem han om kvällen driver hem till gården: 99—184. — Värdinnan går ut att mjölka sina kor, varvid hon sönderslites av de vilda djuren: 185—296 | sid. 128—138 |
| Trettiofjärde sången. Kullervo flyktar bort från Ilmarinens gård, vandrar sorgsen i ödemarken och erfar av en gammal skogsfru att hans föräldrar och syskon ännu äro vid liv: 1—128. — Han återfinner dem, enligt den gamla kvinnans anvisning, vid Lapplands gränser: 129—188. — Hans |
