Den här sidan har korrekturlästs
§ §
381
| en ny brud, men förmår ej skänka henne liv och talförmåga: 1—162. — Han vilar en natt vid hennes sida men röner endast kyla av det gyllene belätet: 163—196. — Han vill överlåta bilden åt Väinämöinen, som dock försmår gåvan och råder Ilmarinen att av guldet smida andra saker eller ock att i främmande land försälja den nya bruden: 197—250 | sid. 174—182 |
| Trettioåttonde sången. Ilmarinen begiver sig till Pohjola för att fria till sin förra makas yngre syster, men röner därstädes endast hån och förakt; vredgad däröver bortrövar han den unga flickan och styr med henne sin färd hemåt: 1—124. — Under vägen förolämpar jungfrun Ilmarinen, som slutligen full av förtrytelse förvandlar henne till en fiskmås: 125—286. — Han kommer hem och skildrar för Väinämöinen det välstånd som råder i Pohjola genom besittningen av Sampo, samt redogör för utgången av sin friarefärd: 287—328. | sid. 183—194 |
| Trettionionde sången. Väinämöinen uppmanar Ilmarinen att åtfölja honom till Pohjola för att därstädes bemäktiga sig Sampo; Ilmarinen går in på detta förslag och hjältarna anträda färden till sjöss: 1—330. — Lemminkäinen varsebliver dem under vägen, och då han erfar vart de begiva sig, erbjuder han sig att bliva tredje man; han upptages i deras båt och medföljer: 331—426. | sid. 195—209 |
| Fyrtionde sången. Sampofararna komma till en fors, och nedanom forsen fastnar båten mot ryggen av en stor gädda: 1—94. — Gäddan dödas, dess övre del medtages, kokas och förtäres: 96—204. — Väinämöinen förfärdigar av gäddans huvud en kantele, på vilken den ena efter den andra försöker spela, utan att dock förmå det: 205—342 | sid. 210—221 |
| Fyrtioförsta sången. Väinämöinen spelar på |
