Den här sidan har korrekturlästs
§ §
42
Sång 27.
Icke skydde förr min fader
Att sitt svärd med andra mäta;
Skall hans släkt med mig sig ändra,
Ätten med hans son försämras?»
Svärdet tog han, stålet grep han,
Drog sin eldigt skarpa klinga
Fram utur dess läderbalja,
Buren vid det mjuka bältet;
Därpå mättes och försöktes
300. Längden av de bägge svärden,
Och så obetydligt längre
Var då Pohja-värdens klinga,
Som det svarta under nageln,
Som en fingerled till hälften.
Sade Ahti Saarelainen,
Yttrade den sköne Kauko:
»Något längre är din klinga,
Ditt alltså är första hugget!»
Värden uti Pohjagården
310. Hugger till och slår omkring sig,
Måttar ständigt, träffar icke
Muntre Lemminkäinens huvud,
Gör ett hugg i takets sparre,
Slår i stugans övre dörrpost;
Sparren brister av på tvären,
Dörrens post i stycken springer.
Sade Ahti Saarelainen,
Yttrade den sköne Kauko:
»Vad har sparren gjort för illa,
320. Vad har stugans dörrpost brutit,
Att sitt svärd med andra mäta;
Skall hans släkt med mig sig ändra,
Ätten med hans son försämras?»
Svärdet tog han, stålet grep han,
Drog sin eldigt skarpa klinga
Fram utur dess läderbalja,
Buren vid det mjuka bältet;
Därpå mättes och försöktes
300. Längden av de bägge svärden,
Och så obetydligt längre
Var då Pohja-värdens klinga,
Som det svarta under nageln,
Som en fingerled till hälften.
Sade Ahti Saarelainen,
Yttrade den sköne Kauko:
»Något längre är din klinga,
Ditt alltså är första hugget!»
Värden uti Pohjagården
310. Hugger till och slår omkring sig,
Måttar ständigt, träffar icke
Muntre Lemminkäinens huvud,
Gör ett hugg i takets sparre,
Slår i stugans övre dörrpost;
Sparren brister av på tvären,
Dörrens post i stycken springer.
Sade Ahti Saarelainen,
Yttrade den sköne Kauko:
»Vad har sparren gjort för illa,
320. Vad har stugans dörrpost brutit,
