Den här sidan har korrekturlästs
§ §
44
Sång 27.
Snuddar ej engång vid köttet,
Rör ej ens det yttre hullet.
Sade Ahti Saarelainen,
Utbrast sköne Kaukomieli:
»Låt då mig också försöka,
Min är turen längesedan!»
Värden uti Pohjagården
Aktar dessa ord dock föga,
Hugger ständigt, oförväget,
360. Måttar jämt, men träffar icke.
Blixtar ljungade ur svärdet,
Flammor sköto fram ur stålet,
Som av Ahtis händer svängdes;
Vida kring dess glans sig bredde,
Spred sig skimrande på halsen
Av den långe Pohja-sonen.
Sade vackre Kaukomieli:
»Hå, du värd i Pohjagården!
Arme man, din hals är redan
370. Lika röd som morgonrodnan!»
Pohjolainen, långe mannen,
Värden själv i Pohjagården,
Sänker sina blickar nedåt,
Söker att sin hals beskåda;
Men den muntre Lemminkäinen
Slår då plötsligt till med svärdet,
Börjar hugga in på mannen,
Svänger högt sin blanka klinga.
Och han ger ett väldigt svärdshugg,
380. Slår hans skalle av från skuldran,
Rör ej ens det yttre hullet.
Sade Ahti Saarelainen,
Utbrast sköne Kaukomieli:
»Låt då mig också försöka,
Min är turen längesedan!»
Värden uti Pohjagården
Aktar dessa ord dock föga,
Hugger ständigt, oförväget,
360. Måttar jämt, men träffar icke.
Blixtar ljungade ur svärdet,
Flammor sköto fram ur stålet,
Som av Ahtis händer svängdes;
Vida kring dess glans sig bredde,
Spred sig skimrande på halsen
Av den långe Pohja-sonen.
Sade vackre Kaukomieli:
»Hå, du värd i Pohjagården!
Arme man, din hals är redan
370. Lika röd som morgonrodnan!»
Pohjolainen, långe mannen,
Värden själv i Pohjagården,
Sänker sina blickar nedåt,
Söker att sin hals beskåda;
Men den muntre Lemminkäinen
Slår då plötsligt till med svärdet,
Börjar hugga in på mannen,
Svänger högt sin blanka klinga.
Och han ger ett väldigt svärdshugg,
380. Slår hans skalle av från skuldran,
