Den här sidan har korrekturlästs
§ §
71
Sång 29.
Ut på havets blåa yta,
På dess vida öppna sträcka;
Men på strand de arma blevo,
På en häll de ömma stodo,
Holmens mör, i sorg försänkta,
Högljutt klagande, de ljuva.
Bittert gräto holmens tärnor,
Jämrade sig där så länge,
Som ännu hans masttopp syntes
390. Och en skymt av toppens hake;
Dock, ej masten här de sörjde,
Icke heller toppens hake,
Utan den som stod vid masten,
Den som skötte segelskotet.
Lemminkäinen grät ej mindre,
Grät och sörjde själv så länge,
Som en strand av holmen syntes,
Som dess höjder fjärran skönjdes;
Dock ej holmens strand begrät han,
400. Sörjde icke holmens höjder,
Jungfrurna på ön han sörjde,
Holmens höjders fagra duvor.
Nu den muntre Lemminkäinen
Färdas på det blåa havet,
Seglar en och tvenne dagar,
Men uppå den tredje dagen
Blåser vinden upp med styrka,
Börjar himlens rand att dåna,
Nalkas från nordväst en stormvind,
410. Från nordost ett våldsamt väder,
På dess vida öppna sträcka;
Men på strand de arma blevo,
På en häll de ömma stodo,
Holmens mör, i sorg försänkta,
Högljutt klagande, de ljuva.
Bittert gräto holmens tärnor,
Jämrade sig där så länge,
Som ännu hans masttopp syntes
390. Och en skymt av toppens hake;
Dock, ej masten här de sörjde,
Icke heller toppens hake,
Utan den som stod vid masten,
Den som skötte segelskotet.
Lemminkäinen grät ej mindre,
Grät och sörjde själv så länge,
Som en strand av holmen syntes,
Som dess höjder fjärran skönjdes;
Dock ej holmens strand begrät han,
400. Sörjde icke holmens höjder,
Jungfrurna på ön han sörjde,
Holmens höjders fagra duvor.
Nu den muntre Lemminkäinen
Färdas på det blåa havet,
Seglar en och tvenne dagar,
Men uppå den tredje dagen
Blåser vinden upp med styrka,
Börjar himlens rand att dåna,
Nalkas från nordväst en stormvind,
410. Från nordost ett våldsamt väder,
