Den här sidan har korrekturlästs
Bryter kant på kant från båten,
Stjälper slutligt själva skeppet.
Nu den muntre Lemminkäinen
Faller handlöst ner i havet;
Fram med fingrarna han stretar,
Bär sig upp med sina fötter.
När ett dygn i sjön han summit,
Strävat fram av alla krafter,
Blir en liten sky han varse,
420. Ser han i nordväst en molnkant,
Vilken till en strand förbytes,
Till en udde sig förvandlar.
Till en gård han gick på udden,
Fann värdinnan stadd vid bakning,
Döttrarna vid brödberedning:
»O du goda gårdsvärdinna!
Om du nu min hunger såge,
Om mitt ärende du kände,
Sprunge du helt visst i boden,
430. Ner i källarn som en stormvind,
Bragte med dig öl i kannan,
Toge fram ett stycke skinka,
Ställde detta över elden,
Lade smör därtill en smula,
Att en tröttad man förpläga,
En av vågor kringvräkt hjälte;
Dag och natt jag redan summit
Bland det vida havets böljor;
Vinden blott mitt stöd har varit,
440. Havets våg min enda tillflykt.»
Stjälper slutligt själva skeppet.
Nu den muntre Lemminkäinen
Faller handlöst ner i havet;
Fram med fingrarna han stretar,
Bär sig upp med sina fötter.
När ett dygn i sjön han summit,
Strävat fram av alla krafter,
Blir en liten sky han varse,
420. Ser han i nordväst en molnkant,
Vilken till en strand förbytes,
Till en udde sig förvandlar.
Till en gård han gick på udden,
Fann värdinnan stadd vid bakning,
Döttrarna vid brödberedning:
»O du goda gårdsvärdinna!
Om du nu min hunger såge,
Om mitt ärende du kände,
Sprunge du helt visst i boden,
430. Ner i källarn som en stormvind,
Bragte med dig öl i kannan,
Toge fram ett stycke skinka,
Ställde detta över elden,
Lade smör därtill en smula,
Att en tröttad man förpläga,
En av vågor kringvräkt hjälte;
Dag och natt jag redan summit
Bland det vida havets böljor;
Vinden blott mitt stöd har varit,
440. Havets våg min enda tillflykt.»
