Den här sidan har korrekturlästs
§ §
84
Sång 30.
Förrän jag befriat honom,
Skyndat själv att honom lösa!»
Kölden, ond till börd och härkomst,
Gossen, stygg till art och seder,
Gick att sprida köld på havet,
Att de blåa böljor binda,
Och på vägen allaredan,
Medan över land han framgick,
Nöp han alla löv från träden,
150. Alla foderskal från gräsen.
Slutligen, då fram han hunnit,
Fram till Pohja-havets kuster,
Till det ändlöst vidas branter,
Lät han strax på första natten
Grunda träsk och vikar frysa,
Isbelade havets stränder,
Fick dock icke havet avkylt,
Icke än dess böljor bundna;
Icke finken ens på fjärden,
160. Ej på sjön den lilla ärlan
Kände sina fötter stelna,
Eller huvudet förfrysa.
Men den andra natten redan
Skärper kölden till allt mera,
Lägger av all skam och blygsel,
Växer till och blir förfärlig,
Blir en vinterköld på allvar,
Bränner på med all sin styrka,
Hopar is, en aln i tjocklek,
170. Sänder snö, så hög som staven,
Skyndat själv att honom lösa!»
Kölden, ond till börd och härkomst,
Gossen, stygg till art och seder,
Gick att sprida köld på havet,
Att de blåa böljor binda,
Och på vägen allaredan,
Medan över land han framgick,
Nöp han alla löv från träden,
150. Alla foderskal från gräsen.
Slutligen, då fram han hunnit,
Fram till Pohja-havets kuster,
Till det ändlöst vidas branter,
Lät han strax på första natten
Grunda träsk och vikar frysa,
Isbelade havets stränder,
Fick dock icke havet avkylt,
Icke än dess böljor bundna;
Icke finken ens på fjärden,
160. Ej på sjön den lilla ärlan
Kände sina fötter stelna,
Eller huvudet förfrysa.
Men den andra natten redan
Skärper kölden till allt mera,
Lägger av all skam och blygsel,
Växer till och blir förfärlig,
Blir en vinterköld på allvar,
Bränner på med all sin styrka,
Hopar is, en aln i tjocklek,
170. Sänder snö, så hög som staven,
