Den här sidan har korrekturlästs
§ §
93
Sång 30.
Bågarna i ro förbliva,
Och förtorka alla armborst;
Skogens fåglar skola frodas,
Järpar lugnt i lunden leka,
Björnar obehindrat rasa,
Renar fritt på åkern tumla!»»
Sade muntre Lemminkäinen,
Yttrade den vackre Kauko:
»Ja så är det, stackars moder,
420. Så, du arma, som mig burit!
Närt du har en flock av duvor,
Fostrat upp en svärm av svanor:
Vinden kom och spridde kring dem,
Lempo har förskingrat alla,
Några hitåt, andra ditåt,
Andra någonstäds i fjärran!
»Forna tider nog jag minnes,
Kan ej glömma flydda dagar,
Då som blommor ut vi gingo,
430. Som små bär på hemmets marker;
Mången såg då på vår skönhet,
Fäste vid vår växt sitt öga;
Då var ej som nu för tiden,
Under dessa bistra dagar:
Nu vår ende vän är vinden,
Solen ensam känd från fordom;
Även hon dock höljs av skyar,
Undanskymmes här av regnmoln!
»Dock ej ville jag mig ängsla,
440. Icke över hövan sörja,
Och förtorka alla armborst;
Skogens fåglar skola frodas,
Järpar lugnt i lunden leka,
Björnar obehindrat rasa,
Renar fritt på åkern tumla!»»
Sade muntre Lemminkäinen,
Yttrade den vackre Kauko:
»Ja så är det, stackars moder,
420. Så, du arma, som mig burit!
Närt du har en flock av duvor,
Fostrat upp en svärm av svanor:
Vinden kom och spridde kring dem,
Lempo har förskingrat alla,
Några hitåt, andra ditåt,
Andra någonstäds i fjärran!
»Forna tider nog jag minnes,
Kan ej glömma flydda dagar,
Då som blommor ut vi gingo,
430. Som små bär på hemmets marker;
Mången såg då på vår skönhet,
Fäste vid vår växt sitt öga;
Då var ej som nu för tiden,
Under dessa bistra dagar:
Nu vår ende vän är vinden,
Solen ensam känd från fordom;
Även hon dock höljs av skyar,
Undanskymmes här av regnmoln!
»Dock ej ville jag mig ängsla,
440. Icke över hövan sörja,
