utan alltid hafva samma Konung. Hertigen kunde således icke vinna någon försakran om thronföljden innan Danska Rådet tillika beviljade den, och detta var ingen anledning att hoppas. Biskoparne, som här hade förmycket inflytande, voro icke särdeles benägna emot Fredrik i anseende till det beskydd han lemnade Evangeliska läran, och de misstänkte Hertigen att vara af samma tänkesätt. Det var således vigtigt för deras afsigter att Christian icke blef Konung efter sin far. Till denna höga värdighet hade de i det stället redan bestämt antingen Fredriks andra son, Johan, hvilken de kunde låta uppfostra i Katolska Religionen, och under hvars minderårighet de hoppades återställa sitt aftagande välde, eller Christjern den Andres son, som var uppfödd i Kejsarens hof och gaf stora förhoppningar om sig. Fredrik var förmodeligen icke okunnig om dessa planer, men allt hvad han kunde göra var, att hemligt bereda deras fall genom den tillåtelse
