Hoppa till innehållet

Sida:Kalmare unionens historia III.djvu/191

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
— 191 —

Svenskar som följde Christjern hade också, å sin sida, försökt att genom uppmaningar till sina vänner förskaffa honom ett

    eller samtyckte förrän lång tid derefter, då de nödgades dertill genom de bud de fingo från Hertig Fredrik och Danska Rådet, på det de ej skulle yttermera förderfvas; att han nu återkommit till sitt Rike och man förmärkt att han vill och ämnar älska Gud och rättvisan. — Sedan Rådet flera gångor bedt ödmjukeligen och rådt att man skulle låta Christjern komma fredligen till sitt Rike igen, slutas brefvet på följande sätt: ”Käre gode vänner, såsom vi nu hafva gifvit eder detta tillkänna, ock J väl veten att Konung Christjern är vår rätta Herre och Konung, och att vi icke kunna tjena två Herrar, samt att vi nu hafva tillsagt Hans Nåd huldhet och trohet, förmoda vi att den gode Herre, Högmäktige Furste Konung Fredrik eller J, icke fatten misstycke eller ovilja till oss, för det vi hafva uppsagt Hans Nåd huldhet och trohet, som vi ock nu i detta vårt bref uppsäga, lemnande eder att besinna hvad deraf ville följa om vi så icke hade gjort.”...