I den belägenhet hvari Sverige var, kunde Riksföreståndaren icke samla någon styrka som svarade emot fiendens. Den stående krigsmakten var icke öfver 500 man. De store i Riket voro dels af olika politiska tänkesätt, dels söndrade genom slägt-agg. Sturen sammandrog emedlertid sin lilla tropp, hvilken han förstärkte med en myckenhet Allmoge och tågade ner åt Vestergöthland der fienden redan inbrutit. Båda härarna möttes på sjön Asund; (icke långt ifrån der Ulricehamn nu är belägen) träffningen började, men nästan vid första anfallet blef Sturen sårad i benet af en kanonkula, som studsade på isen. Svenska soldaten, mera mån om sin anförare än om segren, lemnade genast valplatsen och drog sig upp åt skogen Tiveden, der en förhuggning gjordes att uppehålla fienden, som vid dess angripande förlorade mycket folk. Genom en omväg trängde likväl Krumpen innom denna förskansning,
