stort, skulle ni kunna göra för henne? När övermättnaden infunnit sig, när ni icke längre vill veta av henne, vad skall ni väl då göra för att hålla henne skadeslös för vad hon mistat för er skull! Ingenting. Ni har skilt henne från den värld, där hon kunde finna sin lycka och framtid, hon har skänkt er sina bästa år, och hon är glömd. Antingen är ni då en dussinmänniska, som slungar hennes förflutna i ansiktet på henne och säger, att när ni överger henne så gör ni endast som hennes andra älskare, och så överlämnar ni henne åt en säker nöd; eller också är ni en hederlig karl, och då tror ni er tvungen att behålla henne och utsätter er själv för en oundviklig olycka, ty en kärleksförbindelse, som kunde vara ursäktlig hos ynglingen, är det icke hos den unge mannen. Hon blir ett hinder för allt, hon tillåter er varken familjelivet eller ärelystnaden, denna mannens andra och sista kärlek. Tro mig därför, min vän, bedöm sakerna efter deras värde, tag kvinnorna för vad de äro, och ge icke en kvinna av Marguerites klass rättighet att säga sig vara er fordringsägerska i vad det vara må.
Det var klokt resonerat och med en logik, som jag icke trott Prudence i stånd till. Jag fann ingenting att svara, annat än att hon hade rätt; jag tryckte hennes hand och tackade henne för hennes råd.
— Seså, seså, sade hon, jaga bort de där dumma grillerna och skratta; livet är härligt, min kära gosse, det beror bara på genom hurudana glas man ser det. Tag er vän Gaston till råds — det är en, som gör intryck av att uppfatta kärleken på samma sätt som jag. Vad ni måste vara övertygad om, ifall ni icke vill bli en mes, det är att det här bredvid finns en vacker flicka, som otåligt väntar, att den person, som är hos henne, skall gå sin väg, som tänker på er, som gömmer sin natt åt er, och som älskar er, det är jag säker på. Kom nu
