och sätt er här vid fönstret med mig, så skola vi se, när greven går, vilket icke kan dröja länge.
Prudence öppnade ett fönster, och vi lutade oss bägge med armarna mot balustraden.
Hon såg på de få förbigående, jag drömde.
Allt vad hon sagt surrade i huvudet på mig, och jag kunde icke annat än medge, att hon hade rätt; men den verkliga kärlek, jag erfor för Marguerite, hade svårt att finna sig däri. Också utstötte jag litet emellanåt djupa suckar, som kommo Prudence att vända sig om och rycka på axlarna, likt en läkare som förtvivlar om att kunna bota en sjuk.
Vad man märker, att livet måste vara kort, tänkte jag för mig själv, eftersom känslostämningarna avlösa varandra med sådan hastighet! Jag har endast känt Marguerite i två dagar, hon är bara min älskarinna sedan i går, och redan har hon till den grad inkräktat min tanke, mitt hjärta och mitt liv, att denne greve de G:s besök är en olycka för mig.
Äntligen kom greven ut, steg upp i sin vagn och försvann. Prudence stängde sitt fönster.
I detsamma ropade Marguerite på oss.
— Skynda er, man dukar bordet, sade hon, vi skola supera.
När jag kom in till henne, flög Marguerite mig om halsen och omfamnade mig av alla krafter.
— Äro vi alltjämt surmulna? frågade hon.
— Nej, det är över, svarade Prudence, jag har predikat moral för honom, och han har lovat mig att vara förståndig.
— Nå, det var bra!
Mot min vilja kastade jag en blick på sängen, den var icke rörd; vad Marguerite beträffar, var hon redan i vit penjoar.
Vi satte oss till bords.
Tjusningsförmåga, mildhet, värme, allt fanns förenat hos Marguerite, och jag var då och då tvungen
