att erkänna, att jag icke hade rättighet att begära annat av henne, att många skulle vara lyckliga över att vara i mitt ställe, och att jag liksom Virgilii herde endast hade att njuta av de fröjder, som en gud eller snarare en gudinna uppdukade för mig.
Jag försökte att sätta Prudences teorier i praktik och vara lika glad som mina båda bordsdamer, men vad som hos dem var natur, var hos mig ansträngning, och mitt nervösa skratt som narrade dem, var nära släkt med tårar.
Slutligen var supén till ända, och jag blev ensam med Marguerite. Enligt sin vana gick hon och satte sig på mattan framför brasan och stirrade sorgset in i lågorna.
Hon tänkte. På vad? Det visste jag icke; för min del betraktade jag henne med kärlek och nästan med fasa, då jag tänkte på, vad jag var beredd att lida för hennes skull.
— Vet du, vad jag tänkte på?
— Nej.
— På en plan, som jag utfunderat.
— Och vad är det för en plan?
— Jag kan ännu icke anförtro dig den, men jag kan säga dig, vad den skulle leda till. Den skulle leda till att jag en månad härefter vore fri, icke längre hade några skulder, och att vi skulle tillbringa sommaren tillsammans på landet.
— Och ni kan icke säga mig, vilka medel ni tänker använda?
— Nej, det erfordras endast, att du älskar mig, liksom jag älskar dig, så skall allt gå bra.
— Och det är ni ensam, som hittat på denna plan?
— Ja.
— Och ni ensam, som skall utföra den?
— Jag skall ensam ha besväret, sade Marguerite med ett leende, som jag aldrig skall glömma, men vi skola tillsammans skörda frukterna.
