Jag kunde icke låta bli att rodna vid de sista orden; jag påminde mig Manon Lescaut, som tillsammans med Desgrieux gjorde slut på herr de B:s pengar.
Jag steg upp och svarade i en tämligen skarp ton:
— Ni skall tillåta mig, bästa Marguerite, att endast skörda frukterna av de företag, som jag själv finner på och verkställer.
— Vad skall det betyda?
— Det betyder, att jag starkt misstänker greve de G… för att vara er medarbetare i den där utmärkta planen, som jag varken vill ha besvären eller frukterna av.
— Ni är ett barn. Jag trodde, att ni älskade mig, jag bedrog mig, det är bra.
I detsamma steg hon upp, öppnade sitt piano och började spela ”Uppbjudning till dans” ända till den där märkvärdiga takten, där hon alltid fastnade.
Var det av gammal vana eller för att påminna mig om den dag, då vi lärde känna varandra? Allt vad jag vet, är att melodien uppkallade ljuva minnen hos mig; jag gick fram till henne, fattade om hennes huvud med båda händerna och kysste henne.
— Förlåter ni mig? sade jag.
— Det ser ni ju, svarade hon; men lägg märke till, att vi endast hunnit till andra dagen, och att jag redan har något att förlåta er. Ni håller mycket illa edra löften om blind lydnad.
— Vad vill ni, Marguerite, jag älskar er för mycket och är svartsjuk på den minsta av edra tankar. Vad ni nyss föreslog mig, skulle göra mig tokig av glädje, men den hemlighetsfullhet, vari ni insveper utförandet av er plan, gör mig beklämd om hjärtat.
— Seså, låt oss nu tala en smula förstånd, återtog hon, i det hon fattade båda mina händer och betraktade mig med ett förtjusande småleende, som det var omöjligt att motstå. Ni älskar mig ju, icke
