sant, och det skulle göra er lycklig att tillbringa tre eller fyra månader på landet ensam med mig; jag skulle också bli glad över denna ensamhet på tu man hand, och jag skulle icke endast bli glad över det, utan jag behöver det också för min hälsas skull. Jag kan icke lämna Paris för en så lång tid utan att ordna mina affärer, och de äro hos en sådan kvinna som mig alltid mycket intrasslade; nåväl, jag har funnit ett medel att ordna alltsammans, både mina affärer och min kärlek till er — ja, till er, skratta icke, jag är nog dåraktig att älska er! Och så tar ni på er förolämpade miner och pratar stora ord. Barn, trefaldiga barn, tänk bara på att jag älskar er, och bekymra er icke om någonting annat. — Är det överenskommet, säg?
— Allt vad ni vill är överenskommet, det vet ni nog.
— Då skola vi inom en månad vara i någon liten by, där vi kunna lustvandra vid stranden och dricka mjölk. Det förefaller er underligt, att jag talar så, jag, Marguerite Gautier; det kommer sig därav, min vän, att när detta pariserliv, som tycks göra mig så lycklig, icke förbränner mig, så tråkar det ut mig, och då får jag plötsliga anfall av längtan efter en lugnare tillvaro, som kunde påminna mig om min barndom. Man har alltid haft en barndom, vad man än må ha blivit sedan. Å, var lugn, jag skall icke säga er, att jag är dotter till en pensionerad överste, och att jag blivit uppfostrad i Saint-Denis. Jag är en fattig lantflicka, och för sex år sedan kunde jag icke skriva mitt namn en gång. Nu känner ni er lugnad, icke sant? Varför är ni den förste, som jag ber att med mig dela den glädje, min tillfredsställda längtan skulle skänka mig? Säkerligen därför att jag insett, att ni älskar mig för min skull och icke för er egen, medan de andra aldrig älskat mig annat än för sin egen skull.
— Jag har ofta varit på landet, men aldrig så
