som jag skulle velat vistas där. Det är på er jag räknar för att få njuta av denna lättköpta lycka — var då icke elak, utan bevilja mig den. Säg er då själv: Hon blir icke gammal här livet, och jag skulle en dag ångra mig över att jag icke för henne gjorde det första hon bad mig om, och som var så lätt att göra.
Vad var väl att svara på sådana ord, i synnerhet med minnet av en första kärleksnatt och i väntan på en andra?
En timme efteråt höll jag Marguerite i mina armar, och om hon då bett mig att begå ett brott, skulle jag ha lytt henne.
Klockan sex på morgonen avlägsnade jag mig, och innan jag gick, sade jag:
— Vi träffas i afton?
Hon omfamnade mig hårdare, men svarade icke.
Under dagens lopp fick jag ett brev av följande lydelse:
”Kära barn, jag är litet illamående, och doktorn har befallt mig att vila. Jag skall lägga mig tidigt i kväll och kan icke taga emot er. Men för att belöna er väntar jag er i morgon vid middagstiden. Jag älskar er.”
Min första tanke var: Hon bedrar mig!
Kallsvetten sipprade fram på min panna, ty jag älskade redan denna kvinna alltför högt för att icke bli utom mig vid en sådan misstanke.
Och likväl borde jag nästan var dag vänta mig något sådant av Marguerite, och samma sak hade ofta hänt mig med mina andra älskarinnor, utan att jag brytt mig särdeles mycket om det. Hur hade denna kvinna då kunnat få ett sådant herravälde över mitt liv?
Då kom jag på den tanken att gå och besöka henne som vanligt, eftersom jag hade nyckeln till hennes rum. På detta sätt skulle jag snart komma underfund med sanningen, och om jag fann en karl hos henne, skulle jag örfila upp honom.
