Det var en ”première” på Palais-Royal. Marguerite skulle troligen bevista den.
Klockan sju var jag på teatern.
Alla loger fylldes, men Marguerite syntes icke till.
Då lämnade jag Palais-Royal och gick in på alla de teatrar, hon oftast plägade besöka, på Vaudeville, Variétés, Opéra-Comique.
Hon fanns ingenstädes.
Antingen hade mitt brev gjort henne så ledsen, att hon icke brydde sig om teatern, eller också var hon rädd att träffa mig och ville undvika en förklaring.
Det var, vad min fåfänga tillviskade mig, just då jag på bulevarden mötte Gaston, som frågade mig, varifrån jag kom.
— Från Palais-Royal.
— Och jag från operan, sade han; jag trodde till och med, att jag skulle få se dig där.
— Varför det?
— Därför att Marguerite var där.
— Å, var hon där?
— Ja.
— Ensam?
— Nej, med en av sina väninnor.
— Ingen annan?
— Greve de G… var ett ögonblick inne i hennes loge, men hon avlägsnade sig i sällskap med hertigen. Varje ögonblick trodde jag, du skulle komma. Det var bredvid mig en plats, som stod tom hela kvällen, och jag var övertygad om, att du köpt biljett till den.
— Men varför skulle jag gå, dit Marguerite går?
— Därför att du är hennes älskare, för tusan!
— Och vem har sagt dig det?
— Prudence, som jag träffade i går. Jag gratulerar dig, min gosse; det är en vacker älskarinna, som icke håller till godo med vem som helst. Behåll henne, hon kommer att göra dig heder.
