Gastons obesvärade anmärkning visade mig, hur löjlig min ömtålighet var.
Om jag träffat honom kvällen förut och han sagt mig detsamma, skulle jag bestämt aldrig skrivit det dumma brevet.
Jag höll på att gå till Prudence och skicka henne till Marguerite med bud att jag ville tala med henne; men jag var rädd, att hon, för att hämna sig, skulle svara, att hon icke kunde taga emot mig, och jag begav mig hem efter att ha tagit vägen över rue d'Antin.
Jag frågade på nytt min portvakt, om han icke hade ett brev åt mig.
Nej, ingenting!
Hon ville se, om jag skulle göra något nytt steg och taga tillbaka vad jag har skrivit i mitt brev, tänkte jag, då jag gick och lade mig, men när hon ser, att jag icke låter höra av mig, kommer hon att skriva i morgon.
Nu på kvällen ångrade jag först riktigt, vad jag hade gjort. Jag var ensam hemma, oförmögen att somna, förtärd av oro och svartsjuka, då jag i stället, om jag låtit saken ha sin naturliga gång, skulle kunnat vara hos Marguerite och höra henne säga mig de smekande ord, som jag endast hört tvenne gånger, och som nu i ensamheten brände mina öron.
Det värsta i min belägenhet var, att jag själv insåg, att jag hade orätt; i själva verket sade mig ju allt, att Marguerite älskade mig. Först och främst förslaget att tillbringa en sommar ensam med mig på landet, vidare vissheten att ingenting tvingade henne att vara min älskarinna, eftersom min förmögenhet var otillräcklig att tillfredsställa hennes behov eller ens hennes nycker. Hon drevs alltså endast av hoppet att i mig finna en sann hängivenhet, som skulle kunna vara henne en vila från de fala kärleksförbindelser, bland vilka hon levde, och redan andra
