dagen tillintetgjorde jag detta hopp och lönade med spefull ironi den kärlek, jag rönt under två nätter. Vad jag gjorde var således mer än löjligt, det var taktlöst. Hade jag ens betalat denna kvinna, för att ha rättighet att klandra hennes liv, och skulle jag icke, då jag på detta sätt drog mig tillbaka redan andra dagen, förefalla som en kärlekens snyltgäst, den där är rädd att få räkningen på sin middag? Jag hade känt Marguerite i trettiosex timmar, jag hade varit hennes älskare i tjugufyra, och jag spelade redan den granntyckte; i stället för att finna mig lycklig över att hon delade med sig åt mig, ville jag ha allt för mig ensam och tvinga henne att i ett slag bryta sina föregående förbindelser, som utgjorde hennes framtida inkomster. Vad hade jag att förebrå henne? Ingenting. Hon hade skrivit till mig, att hon var illamående, då hon med den avskyvärda uppriktigheten hos vissa kvinnor helt rätt och slätt kunnat säga mig, att hon hade en älskare att taga emot; och i stället för att tro på hennes brev, i stället för att taga mig en promenad genom alla Paris' gator, undantagandes rue d'Antin, i stället för att tillbringa aftonen med mina vänner och inställa mig nästa dag vid den tid, hon utsatt, spelade jag Othello, bespejade henne och trodde mig straffa henne genom att icke vidare gå till henne. Men hon måste tvärt om vara förtjust över denna skilsmässa; hon måste finna mig oerhört enfaldig, och hennes tystnad innebar icke ens groll, den innebar förakt.
Jag hade då bort ge Marguerite en present, som icke lämnat något tvivel om min frikostighet, och som, därigenom att jag behandlade henne som en av den vanliga fala sorten, tillät mig tro, att vi voro kvitt. Men genom den minsta skymt av köpslående skulle jag trott mig kränka, om icke den kärlek hon hade för mig, åtminstone den jag hyste för henne, och eftersom denna kärlek var så ren, att den icke
