ville veta av någon delning, kunde den icke med någon skänk, hur präktig som helst, betala den lycka, den åtnjutit, hur kort än denna lycka varit.
Detta var, vad jag upprepade för mig själv under natten och varje ögonblick var färdig att gå och säga Marguerite.
Då dagen grydde, hade jag ännu icke somnat, jag hade feber; det var mig omöjligt att tänka på något annat än Marguerite.
Du förstår, det gällde att fatta ett avgörande beslut och bryta med henne eller göra slut på mina skrupler, förutsatt att hon ännu gick in på att taga emot mig.
Men som du vet, uppskjuter man alltid ett avgörande beslut; alltså, då jag icke kunde stanna hemma och icke vågade gå till Marguerite, försökte jag ett medel att närma mig henne, som min fåfänga skulle kunna skriva på slumpens räkning, ifall det lyckades.
Klockan var nio; jag skyndade till Prudence, som frågade vad hon hade att tacka för denna tidiga visit.
Jag tordes icke öppet säga henne, vad som förde mig dit, utan svarade, att jag gått ut så tidigt för att lösa diligensbiljett till C., där min far bodde.
— Ni är bra lycklig, sade hon, som kan få lämna Paris i det här vackra vädret.
Jag såg på Prudence, undrande om hon gjorde narr av mig.
Men hennes ansikte förblev allvarligt.
— Tänker ni gå och säga adjö åt Marguerite? återtog hon alltjämt lika allvarligt.
— Nej.
— Det gör ni klokt i.
— Tycker ni?
— Ja visst. Eftersom ni brutit med henne, vad tjänar det då till att återse henne?
— Ni har således reda på vår brytning?
