— Hon visade mig ert brev.
— Och vad sade hon?
— Hon sade: ”Kära Prudence, er skyddsling är icke hövlig — sådant där kan man tänka, men man skriver det icke.”
— Och i vilken ton sade hon det?
— Skrattande, och så tillade hon: ”Han har superat två gånger hos mig och ändå icke ens varit uppe på tacksägelsevisit.”
Det var då den verkan mitt brev och min svartsjuka frambragt. Jag kände mig grymt förödmjukad i min kärleks fåfänga.
— Och vad gjorde hon i går afton?
— Hon var på operan.
— Det vet jag. Och sedan?
— Superade hon hemma hos sig.
— Ensam?
— Med greve de G…, tror jag.
Brytningen med mig hade således icke förändrat något i Marguerites vanor.
Det är vid dylika tillfällen, somliga människor bruka trösta en med:
— Ni skulle inte vidare tänkt på den där kvinnan, som icke älskade er.
— Nå, det gläder mig att se, att Marguerite inte grämer sig för min skull, återtog jag med ett tvunget leende.
— Och det gör hon mycket rätt i. Ni har gjort, vad ni borde göra, ni har varit förståndigare än hon, ty hon älskade er, hon gjorde icke annat än talade om er och skulle varit i stånd till någon dårskap.
— Varför svarade hon mig inte då, när hon älskar mig?
— Därför att hon insett, att hon gjorde dumt i att älska er. Dessutom kunna kvinnorna stundom förlåta, att man sviker deras kärlek, men aldrig att man sårar deras fåfänga, och man sårar alltid en
