skrämde kavaljers samvetsförebråelser. Få ha förstått, vad hon måste ha lidit i detta ögonblick, hon, en namnlös kvinna vid en namnlös mans arm, och denne man, den som tycktes ge signalen till ogillande, i det hans hotande min tydligt vittnade om ett oroligt och besvärat sinne. Men anglogermanen blev grymt straffad för sin inre ängslan, då vid en krökning av en grönskande, ljusstrålande allé vår parisiska mötte en av sina vänner, en anspråkslös vän, som blott då och då begärde av henne ett finger av hennes hand och ett leende av hennes läppar; en konstnär ur våra kretsar, en målare som bättre än någon visste, vilken fullkomlig modell hon var av alla ungdomens förföriska behag.
— Ah, det är ni, sade hon, bjud mig armen och låt oss dansa! Och i det hon lämnade sin officielle kavaljers arm, började hon dansa tvåstegsvalsen, som är förtjusande, då den kommer utsprungen av Strauss' melodiska ingivelse från den tyska Rhens stränder, som är dess rätta hemland. Hon dansade utmärkt, varken för fort eller för mycket framåtlutad, lydande den inre takten lika mycket som den yttre hörbara, svävande över golvet med lätta fötter och med ögonen sänkta i sin kavaljers.
Man bildade krets omkring dem, och det var som en tävlan om, vem som skulle bli vidrörd av dessa vackra lockar, som fladdrade i dansens virvlar, av denna lätta klänning, som spred omkring sig en lätt parfymdoft, och i det kretsen småningom trängde ihop sig och de andra dansande paren stannade för att se på, hände det sig så, att den långe unge mannen — den som fört henne in i danssalen — tappade bort henne i trängseln och fåfängt försökte återfinna den vackra arm, som han med så mycken motvilja lagt i sin… Varken armen eller dess ägarinna eller målaren stod till att återfinna.
Tre dagar efter denna fest for hon från Brüssel
