Hoppa till innehållet

Sida:Kameliadamen 1921.djvu/157

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

lydde mig för att bevisa sin tacksamhet. Jag hade utan ansträngning och utan några märkbara rubbningar lyckats nästan alldeles avskilja henne från hennes forna vanor. Min läkare, som jag haft med mig upp till henne, hade sagt, att endast lugn och vila kunde återställa hennes hälsa, så att i stället för supéer och oupphörliga vakor hade jag ansträngt mig att införa ett hygieniskt levnadssätt och regelbunden sömn. Ofrivilligt vande sig Marguerite vid detta nya liv, vars hälsosamma verkningar hon erfor. Redan började hon tillbringa några aftnar hemma, eller om det var vackert väder, svepte hon in sig i en schal, dolde ansiktet bakom ett flor, och som två barn sprungo vi i skymningen fram och tillbaka genom Champs-Élysées' mörka alléer. Hon kom hem trött, åt en lätt kvällsvard och gick till sängs, efter att ha gjort litet musik eller läst en smula, vilket aldrig förr hänt henne. Hostanfallen, som för var gång jag hörde dem, skuro mig i hjärtat, hade nästan helt och hållet upphört.

Efter sex veckor var det icke längre fråga om greven, som blivit fullständigt avskedad; endast hertigen tvang mig ännu att dölja min förbindelse med Marguerite men också han måste ofta gå igen, medan jag var där, under förevändning att fröken sov och sagt ifrån, att man icke fick väcka henne.

Den vana, ja, det behov, Marguerite fått att ständigt vilja träffa mig, hade till följd, att jag lämnade spelbordet, just i det ögonblick en skicklig spelare skulle gjort det. Allt som allt, fann jag mig, genom vad jag vunnit, i besittning av en tio tusen francs, vilket tycktes mig ett outtömligt kapital.

Tiden, då jag brukade bege mig till min far och syster var inne, men jag for icke; också fick jag ofta brev från dem bägge, vari de bådo mig komma.

Jag svarade så gott jag kunde på alla dessa böner, i det jag oupphörligt upprepade, att jag mådde