på detta ställe är nästan utan ström, slingrar sig som ett brett vitt moaréband mellan Gabillonsslätten och Croissyön, vars höga popplar och susande pilar sjunga sin eviga vaggsång.
I bakgrunden, i en bred solstrimma, små vita hus med röda tak och fabriker, som genom avståndet förlora sin hårda handelsprägel och ge en präktig avslutning åt tavlan.
Allra längst bort Paris i töcken!
Som Prudence lovat oss, var det riktiga landet, och det blev en riktig frukost också, det måste jag säga.
Det är icke av tacksamhet för den lycka, jag har platsen att tacka för, som jag säger det, men trots sitt ohyggliga namn är Bougival ett av de vackraste ställen man kan tänka sig. Jag har sett mycket, jag har sett mera storartade trakter, men ingenting mera förtjusande än denna lilla by, som ligger så glatt vid foten av sin skyddande kulle.
Fru Arnould erbjöd oss att göra en båtfärd, vilket Marguerite och Prudence med glädje gingo in på.
Man har alltid sammanställt landet med kärleken, och det gör man rätt i; ingenting bildar en så fördelaktig ram kring den kvinna, man älskar, som den blå himlen, blommornas dofter, vindens fläktar, fältens eller skogarnas solglänsande tystnad. Hur högt man än älskar en kvinna, hur mycket förtroende man än har till henne, vilken säkerhet för framtiden hennes förflutna än ger en, så är man alltid mer eller mindre svartsjuk. Om du varit förälskad, allvarsamt förälskad, så har du måst erfara detta behov att från världen avsöndra den varelse, i vilken du vill leva helt och fullt. Hur likgiltig hon än må vara för vad som omger henne, förefaller det dock, som om den älskade skulle förlora något av sin doft och sin enhet genom beröringen med människor och ting. Jag erfor detta i högre grad än någon
