annan. Min kärlek var icke en vanlig kärlek; jag var så förälskad en människa kan vara, men i Marguerite Gautier, det vill säga, att jag i Paris vid varje steg kunde snudda vid en man, som varit denna kvinnas älskare eller som skulle bli det dagen därpå. Ute på landet åter, bland människor, som vi aldrig förr sett, och som icke brydde sig om oss, i skötet av en natur, prydd med sin vårliga fägring och skild från stadens larm, kunde jag dölja min kärlek och älska utan blygsel och fruktan.
Kurtisanen försvann småningom. Jag hade bredvid mig en ung, vacker kvinna, som jag älskade, som älskade mig, och som hette Marguerite — det förflutna hade icke längre några konturer, framtiden inga moln. Solen strålade på min älskade, så som hon skulle strålat på den kyskaste brud. Vi vandrade tillsammans på dessa tjusande ställen, som tyckas enkom gjorda för att i minnet återkalla Lamartines verser eller komma en att sjunga Scudos melodier. Marguerite hade en vit klänning, hon hängde vid min arm, hon upprepade, när aftonen bröt in, under den stjärnströdda himlen samma ord, som hon sagt mig kvällen förut, och världen fortsatte i fjärran sitt liv utan att med sin skugga fläcka den leende tavlan av vår ungdom och kärlek.
Det var den dröm, som denna dags strålande sol sände ned till mig genom lövverket, under det jag låg utsträckt i gräset på holmen, där vi stigit i land, och lät min tanke, fri från alla de mänskliga band, som förut fjättrat den, löpa omkring och plocka alla de förhoppningar, den fann.
Lägg härtill, att från den plats, där jag låg, såg jag på stranden ett förtjusande litet tvåvåningshus med ett halvcirkelformigt staket; genom staketet skymtade framför byggnaden en grön gräsplan, slät som sammet, och bakom den en liten skogshage, full av mystiska gömslen, och i vars mjuka mossa alla steg borde utplånas.
