Blommande slingerväxter dolde trappan till detta obebodda hus och omklängde det ända upp till första våningen.
Jag stirrade så länge på det, att jag inbillade mig, det var mitt — så helt och hållet motsvarade det mina drömmar. Jag såg Marguerite och mig där, om dagen i skogen som täckte kullen, om aftonen sittande på gräsplanen, och jag frågade mig själv, om någonsin jordiska varelser varit så lyckliga som vi.
— Ett sådant vackert litet hus! sade Marguerite, som följt riktningen av min blick och kanske också av mina tankar.
— Var då? frågade Prudence.
— Där borta. Och Marguerite pekade på det ifrågavarande huset.
— Å, förtjusande, utbrast Prudence; tycker ni om det?
— Mycket.
— Nå, säg då åt hertigen, att han hyr det åt er; jag är säker på, att han gör det. Om ni vill, så skall jag åtaga mig saken.
Marguerite såg på mig, som för att fråga vad jag tyckte.
Min dröm hade flugit sin kos med Prudences sista ord och hade så våldsamt slungat mig tillbaka i verkligheten, att jag ännu var helt bedövad av fallet.
— Det är verkligen en utmärkt idé, stammade jag, utan att veta vad jag sade.
— Nå, då skall jag styra om alltsammans, sade Marguerite, som tydde mina ord efter sin önskan, och tryckte min hand. Låt oss genast fara och taga reda på, om det är att hyra.
Huset var ledigt och att hyra för två tusen francs.
— Skulle ni känna er lycklig här? frågade hon mig.
— Är det säkert, att jag kommer hit då?
