Sida:Kameliadamen 1921.djvu/162

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

— Och för vem skulle jag begrava mig här, om det icke vore för er?

— Nåväl, Marguerite, låt mig då själv hyra det här huset.

— Är ni tokig? Det är inte endast onödigt, utan det skulle även vara farligt. Ni vet ju att jag inte har rättighet att taga emot något annat än av en enda — låt därför mig handla och säg ingenting, ni stora barn.

— Vet ni vad, när jag får ett par dar lediga, kommer jag och tillbringar dem hos er, sade Prudence.

Vi lämnade villan och styrde färden tillbaka till Paris, allt under det vi samspråkade om detta nya beslut. Jag höll Marguerite i mina armar, vilket gjorde, att då vi stego ur vagnen, började jag redan betrakta min älskarinnas plan med mindre samvetsbetänkligheter.



17.

Morgonen därpå skickade Marguerite tidigt bort mig, sägande, att hertigen skulle komma, och lovade att skriva till mig, så fort han gått, för att bestämma aftonens möte.

Under dagens lopp fick jag också följande biljett:

”Jag far till Bougival med hertigen; var hos Prudence i afton klockan åtta.”

På den utsatta tiden var Marguerite tillbaka och kom för att träffa mig hos fru Duvernoy.

— Så ja, allt är arrangerat, sade hon, i det hon trädde in.

— Är villan hyrd? frågade Prudence.

— Ja, han samtyckte genast.

Jag kände icke hertigen, men jag blygdes över att bedraga honom så, som jag gjorde.