— Men det är inte allt, återtog Marguerite.
— Vad är det mera då?
— Jag har bestyrt om bostad åt Armand också.
— I samma hus? frågade Prudence skrattande.
— Nej, men i Point-du-Jour, där vi åto frukost, hertigen och jag. Under det han såg på utsikten, frågade jag fru Arnould — ty det är ju fru Arnould hon heter, eller hur? — frågade jag henne, om hon hade en lämplig våning att hyra ut. Hon hade just en, med salong, tambur och sängkammare. Det är allt, vad som behövs, tänkte jag. Sextio francs i månaden. Det hela möblerat, så att det kan muntra upp en misantrop. Jag har tagit rummen. Gjorde jag rätt?
Jag omfamnade henne.
— Det kommer att bli förtjusande, fortsatte hon, ni får en nyckel till lilla porten, och jag har lovat hertigen en till stora grinden, som han nog icke tar emot, ty när han kommer, kommer han endast på dagen. Jag tror, oss emellan sagt, att han är förtjust över denna nyck, som avlägsnar mig från Paris för en tid och tystar munnen på hans familj en smula. Men han frågade likväl, hur jag, som tycker så mycket om Paris, kunde besluta mig för att begrava mig där på landet; jag svarade, att jag var klen och behövde vila mig. Han tycktes icke tro mig mer än till hälften. Den stackars gubben är alltid ängslig. Vi måste alltså vara mycket försiktiga, käre Armand, ty han kommer att låta övervaka mig där borta, och det är icke nog med, att han hyr en villa åt mig, utan han måste också betala mina skulder, ty jag har olyckligtvis några sådana. Passar det er, allt det här?
— Ja, svarade jag, i det jag försökte tysta ned de skrupler, som detta sätt att leva då och då väckte hos mig.
— Vi gingo igenom huset i minsta detalj — vi komma att få det utmärkt där. Hertigen tänkte
