på allt. Ack, min vän, tillade den tokiga flickan och kysste mig, ni är inte att beklaga, det är en millionär, som bäddar åt er.
— Och när flyttar ni ut? frågade Prudence.
— Så snart som möjligt.
— Ni tar väl med er edra hästar och er vagn?
— Jag tar med mig allt, vad jag har. Ni får se om våningen under min frånvaro.
Åtta dagar senare hade Marguerite tagit lanthuset i besittning, och jag var installerad i Point-du-Jour.
Då började ett liv, som jag skulle ha mycket svårt att beskriva för dig.
I början av sin vistelse i Bougival hade Marguerite icke helt och hållet kunnat bryta med sina vanor, och som huset alltid var på festfot, kommo alla hennes väninnor och hälsade på henne; under en månad förgick icke en dag, utan att Marguerite hade åtta eller tio personer vid sitt bord. Prudence å sin sida tog med sig alla sina bekanta och gjorde les honneurs för dem, som om huset varit hennes.
Hertigens pengar betalade allt detta, som du väl kan förstå, och ändå hände det tid efter annan, att Prudence kom och bad mig om en tusenfrancssedel, som hon sade, för Marguerites räkning. Du vet, att jag vunnit litet på spel; alltså skyndade jag mig att lämna Prudence, vad Marguerite begärde genom henne, och rädd att hon skulle komma att behöva mer än jag hade, lånade jag i Paris en summa av samma storlek, som jag redan lånat förut en gång, och som jag mycket ordentligt betalat igen.
Jag fann mig då åter kunna förfoga över en tio tusen francs, utan att räkna min pension.
Det nöje, Marguerite erfor över att se sina vänner hos sig, började emellertid minskas vid de kostnader, detta nöje ådrog henne, och i synnerhet av nödvändigheten att be mig om pengar ibland. Her-
