Sida:Kameliadamen 1921.djvu/165

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

tigen, som hyrt villan för att Marguerite skulle vila sig där, visade sig icke mera, rädd att ständigt träffa på ett talrikt och muntert sällskap, varav han icke ville bli sedd. Detta kom sig egentligen därav, att då han en dag kom för att äta middag på tu man hand med Marguerite, råkade han mitt in i en frukost för femton personer, vilken ännu icke var slut vid den tid, då han ämnat sätta sig till middagsbordet. Då han utan att ana något öppnade dörren till matsalen, hälsades hans inträde av en allmän skrattsalva, och han var tvungen att skyndsamt taga till flykten för den näsvisa munterheten hos de damer, som befunno sig där.

Marguerite hade stigit upp från bordet, skyndat efter hertigen in i rummet bredvid och så mycket som möjligt bemödat sig att få honom att glömma tilldragelsen; men gubben hade blivit sårad i sin fåfänga och var stött. Han hade tämligen grymt förklarat för den stackars flickan, att han var trött på att betala hennes dårskaper, då hon icke förstod att skaffa honom aktning hemma hos sig, och så hade han avlägsnat sig mycket uppbragt.

Efter den dagen lät han icke vidare höra av sig, trots det att Marguerite avskedade sina gäster och förändrade sina vanor. Jag vann på det, att Marguerite mera fullständigt blev min, och att min dröm äntligen gick i fullbordan. Marguerite kunde icke längre vara mig förutan. Utan att bry sig om följderna visade hon öppet vårt förhållande, och det hade gått så långt, att jag nu bodde hos henne. Tjänstfolket kallade mig herrn och betraktade mig officiellt som sin husbonde.

Prudence hade hållit långa moralpredikningar för Marguerite med anledning av detta hennes nya levnadssätt; men denna hade svarat, att hon älskade mig, att hon icke kunde leva utan mig, och att hon, vad än följden måtte bliva, icke ville avstå från lyckan att ständigt ha mig hos sig,