varpå hon tillade, att alla, som icke tyckte om den saken, hade sin frihet att icke komma igen.
Det var, vad jag hört en dag, då Prudence sagt åt Marguerite, att hon hade något mycket viktigt att meddela henne, och då jag hade lyssnat vid dörren till det rum, där de stängt in sig.
Några dagar efteråt kom Prudence tillbaka.
Jag var längst bort i trädgården, när hon kom, och hon såg mig icke. Av det sätt, varpå Marguerite gick emot henne, anade jag, att ett samtal skulle följa, liknande det jag redan förut uppsnappat, och jag ville höra det liksom det förra.
De båda kvinnorna stängde in sig i en budoar, och jag ställde mig och lyssnade.
— Nå? frågade Marguerite.
— Jo, jag har träffat hertigen.
— Vad sade han?
— Att han gärna förlät er det första uppträdet, men att han fått höra, att ni levde offentligt tillsammans med herr Armand Duval, och att det förlät han er inte. Om Marguerite lämnar denne unge man, så skall jag liksom förut ge henne allt, vad hon vill, men i annat fall får hon avstå från att be mig om något, vad det vara må.
— Och ni svarade?
— Att jag skulle ge er del av hans beslut, och så lovade jag att tala förstånd med er. Betänk, mitt kära barn, den ställning ni förlorar, och som Armand aldrig skall kunna återge er. Han älskar er av hela sin själ, men han är inte förmögen nog att tillfredsställa alla edra behov, och ni måste ändå till sist en dag skiljas åt, då det är för sent, och då hertigen icke mer vill göra något för er. Vill ni, att jag skall tala med Armand?
Marguerite tycktes fundera, ty hon svarade icke. Mitt hjärta klappade våldsamt, under det jag väntade på hennes svar.
— Nej, återtog hon, jag vill icke lämna Armand
