och jag vill inte gömma mig för att vara tillsammans med honom. Det är kanske en dårskap, men jag älskar honom! Vad vill ni, jag skall göra? Och dessutom har han blivit van vid att älska mig utan hinder; han skulle lida allt för mycket av att nödgas lämna mig, vore det också endast en timme om dagen. För övrigt har jag inte så mycken tid kvar att leva, att jag behöver göra mig olycklig och blint lyda en gammal gubbe, vars blotta åsyn kommer mig att åldras. Må han behålla sina pengar; jag bryr mig inte om dem.
— Men hur tänker ni bära er åt?
— Det vet jag inte.
Prudence ämnade troligen svara något, men jag rusade in och kastade mig för Marguerites fötter, fuktande hennes händer med tårar av glädje över att vara så högt älskad.
— Mitt liv tillhör dig, Marguerite, du behöver inte längre den där mannen — jag finns ju här! Skulle jag väl någonsin kunna överge dig, och hur skulle jag kunna återgälda den lycka du skänker mig? Intet tvång längre, min Marguerite — vi älska varandra! Vad bry vi oss om allt det andra?
— Ack ja, jag älskar dig, min Armand! mumlade hon och slingrade sina armar om min hals, jag älskar dig så som jag aldrig trodde, att jag skulle kunna älska. Vi skola bli lyckliga, vi skola leva i stillhet, och jag skall säga ett evigt farväl åt det liv, jag nu rodnar över. Aldrig skall du ju förebrå mig det förflutna, inte sant?
Tårarna kvävde min röst. Jag kunde icke svara annat än genom att trycka Marguerite mot mitt hjärta.
— Seså, sade hon, vändande sig till Prudence med upprörd stämma, tala om för hertigen, vad ni nu sett och tillägg, att vi inte behöva honom.
Allt ifrån den dagen var det icke mera fråga om hertigen. Marguerite var icke längre den glädje-
