flicka jag lärt känna. Hon undvek allt, som kunnat påminna mig om det liv, vari jag först träffat henne. Aldrig hade en hustru, en syster, för sin make eller en bror den kärlek och de omsorger, hon ägnade mig. Hennes sjukliga natur var öppen för alla intryck, tillgänglig för alla känslor. Hon hade brutit med sina väninnor som med sina vanor, med sitt forna språk som med sin forna slösaktighet. När man såg oss gå ut för att företaga en roddtur i en liten näpen båt, som jag köpt, skulle man aldrig kunnat tro, att denna kvinna i sin vita klänning, stora halmhatt och med den enkla sidenmantiljen på armen till skydd mot svalkan på floden var samma Marguerite Gautier, som fyra månader förut väckt uppseende med sin lyx och sina skandaler.
Ack! Vi hade brått med att vara lyckliga, som om vi anat, att vi icke skulle få förbli det länge.
På två månader hade vi icke ens farit in till Paris. Ingen kom och hälsade på oss, utom Prudence och den där Julie Duprat, som jag redan talat med dig om, och till vilken Marguerite längre fram skulle lämna den rörande berättelse, jag har här.
Jag tillbragte hela dagar vid min älskarinnas fötter. Vi öppnade fönstren, som vette åt trädgården, och i det vi sågo sommaren muntert skalkas i trädens skugga med blommorna, som den alstrat, inandades vi sida vid sida det verkliga livet, som varken Marguerite eller jag dittills hade förstått.
Hon visade ett barns förvåning över de minsta ting. Det fanns dagar, då hon sprang omkring i trädgården som en tio års flickunge efter en fjäril eller en trollslända. Denna kurtisan, som på buketter förslösat mera pengar än vad en hel familj behöver för att leva gott, satte sig stundom för en
