hel timme på gräsplanen för att undersöka den enkla blomma, vars namn hon bar.
Det var under denna tid, som hon så ofta läste Manon Lescaut. Jag överraskade henne många gånger, görande anteckningar i boken, och hon sade alltid, att då en kvinna älskar, kan hon icke göra, vad Manon gjorde.
Två eller tre gånger skrev hertigen till henne. Hon kände igen stilen och gav mig breven utan att läsa dem.
Ibland lockade ordalagen i dessa brev tårar i ögonen på mig.
Han hade trott, att han, genom att tillsluta sin börs för Marguerite, skulle återföra henne till sig; men då han såg gagnlösheten av dessa medel, hade han icke kunnat härda ut längre. Han skrev och bad liksom förr att få tillstånd att komma tillbaka på vilka villkor som helst.
Jag hade alltså läst dessa enträgna och upprepade brev och rivit sönder dem, utan att tala om för Marguerite, vad de innehöllo, och utan att råda henne till att återse gubben, fastän en känsla av medlidande för den arme mannens sorg drev mig därtill. Men jag var rädd att hon i detta råd skulle se en önskan att låta hertigen, på samma gång han återtog sina förra besök, också återtaga utgifterna för hushållningen, och mer än allt annat fruktade jag, att hon skulle tro mig i stånd till att förneka, det jag vore ansvarig för alla de följder, som hennes kärlek till mig kunde bringa över henne.
Detta ledde till, att då hertigen icke fick något svar, slutade han att skriva, och Marguerite och jag fortforo att leva tillsammans utan att bekymra oss om framtiden.
